IMG_5074

Almedalen 2016: TTIP, presidentval och energipolitik

Nu har vi gjort klart Almedalen för det här året. Tack till alla härliga människor som gjorde veckan supertrevlig. Höjdpunkter inkluderar margaritas på AmChams båt och America Day på 4:e juli, såklart!

Linnea deltog bland annat i ett panelsamtal om TTIP, presidentval och energipolitik i Tidningen Syres tält. Medverkar gör Beatrice Lindevall, Linnea och Jakob Stenberg och Henrik Nygren från podden Kongressen. Klas Lundström modererar. Ni kan se hela klippet här:

Clinton är första kvinnliga kandidat

Det var en historisk natt. Clintons nominering är nu säker, och hon är den första kvinnliga presidentkandidaten. Det var redan klart, faktiskt, men nu är det omöjligt för Sanders att vinna nomineringen med primärvalsdelegater.

Se Linnea kommentera nattens händelser på AftonbladetTV Morgon genom att klicka på bilden.

Linnea Aftonbladet TV

[AftonbladetTV]

committee-room-1022791_1920

Partiprogrammen har liten betydelse i valet

Då partikongresserna närmar sig med stormsteg och primärvalet sedan ett tag tillbaka har ebbat ut har partiprogrammen nu kommit upp på tapeten. Särskilt Bernie Sanders har spenderat tid åt att prata om det och att försöka influera det. Donald Trump har också skapat en viss spänning med republikanerna om ämnet. Men har partiprogrammen egentligen en stor betydelse? Verkligen inte om man jämför med svensk politik, och knappt ens i amerikansk politik.

I europeiska länder spelar partiprogrammen en större roll i politiken då de aktivt presenteras till väljare i valtider som politik partiet kan förväntas driva. Sedan kan partierna även använda sitt partiprogram för att förhandla om koalitionspositioner, särskilt i länder där de kanske inte går till val som ett block utan börjar förhandla om koalitioner först efter valresultatet är känt.

Detta händer inte i USA. Politiska kampanjer utkämpas inte mellan partier, utan mellan kandidater. På varje nivå i USA är det kandidaten som får rösterna, inte partiet, även om folk ofta röstar på kandidater på olika nivåer inom samma parti. Detta är detsamma på lokal nivå, på regional nivå, på delstatlig nivå och ända upp till presidentvalet. Väljare vänder sig helt enkelt inte till partiprogrammen för att få information om de kandidaterna de kan rösta på.

I och med att valen i USA är kandidatfokuserade betyder det att partiprogrammet inte är lika viktigt. Kandidaten är i stort sett fri att välja vilken politik hen själv vill föra. Så länge de vinner primärvalet kan de utforma det efter deras egna policypositioner och är fria att driva den politik de vill. Vid tidpunkten som det nya partiprogrammet för en presidentvalscykel presenteras har alla kandidater redan bestämts genom primärvalen.

Det är därför Donald Trump har lyckats bli nominerad trots att många av hans policypositioner står i direkt konflikt med republikanernas förväntade partiprogram. Numera har han finslipat och justerat sina positioner på vissa punkter för att bli en mer attraktiv kandidat också för etablissemanget, men han fortsätter på många sätt att stå utanför partiets etablissemang. Som ett exempel har Trump fortsatt försvara Medicare och Social Security som är välfärdsprogram republikanerna har lovat att reformera.

Partiprogrammen i USA har alltså ett symboliskt värde i det att det kan få personer med ett intresse i partierna att enas bakom generella riktningar i policy. Däremot är ingen bunden till att följa dem, så då det kommer till val i praktiken är de värdelösa.

En demokratisk representant, Barney Frank (D-MA) sammanfattade det väldigt bra då han blev tillfrågad om partiprogrammet 2012 som han hjälpte att utforma som kommittémedlem. Han sa att han inte mindes vad som till slut hamnade i det och att det kändes lite som Model United Nations där unga rollspelar om politiska beslut.

Ett ställe där partiprogrammet kan ha betydelse i år är som en slags fredsförhandling för demokraterna. Då Sanders genomgående har sagt att han vill förändra det demokratiska partiet har han också lagt mycket energi på partiprogrammet. Här har han en chans att ro hem en vinst även fast han förlorar nomineringen. Genom att få till en del symboliska segrar och förändra delar av partiprogrammet kan det kännas för många demokrater som stödjer Sanders som om en förändring har skett i kärnan av partiet.

På andra sidan finns möjligheten att republikanerna kommer att använda sig av partiprogrammet som ett bevis på att Trump inte har tagit över partiet. Partieliten kan använda sig av partiprogrammet för att markera att Trump inte har lyckats ta makten i de innersta delarna av partiet. De kan fortsätta hävda att de värderingar som länge stått i partiprogrammet fortfarande är en del av kärnan i republikanska partiet samtidigt som Trump säger precis det han vill ändå.

Partiprogrammet i amerikanska partier har alltså lite funktion då det kommer till att förutspå vad individuella demokratiska och republikanska kandidater står för. Det är däremot ett dokument med guidande värderingar som pekar på den riktning partiet vill gå. Utan någon slags mekanism att upprätthålla programmet i individuella kandidaters kampanj förblir det dock ett dokument utan någon större makt.

1024px-senator_of_texas_ted_cruz_at_new_england_college_town_hall_meeting_on_feb_3rd2c_2016_a_by_michael_vadon_04

Indiana visar om det är försent att stoppa Trump

Republikanernas nomineringsprocess börjar dra sig mot sitt slut. Idag röstar Indiana och det kommer att bli spännande. Trump är storfavorit och vinner han Indiana kommer det att bli svårt för de andra kandidaterna att motivera att de har folket bakom sig, oavsett om Trump vinner nomineringen genom att samla ihop majoriteten av delegaterna eller inte. Idag kommer pakten att stoppa Trump bära eller brista.

Vi har bloggat ett tag nu om att republikanerna måste ena sig bakom en kandidat, eller möjligtvis åtminstone mot Trump. Vi varnade redan i februari att tiden började bli knapp för att stoppa Trump. Sedan dess har chansen bara blivit mindre och mindre, och frågan är om det som har gjorts än så länge räcker till.

Om Ted Cruz inte lyckas vinna i Indiana kommer det att bli oerhört svårt att stoppa Trump från att vinna nomineringen. Trots att en vinst i Indiana inte leder till att Trump når de magiska 1 237 delegaterna han behöver för att vinna majoriteten, kommer han att dryga ut sin ledning i ett redan stort överläge.

Just nu behöver Trump bara 250 delegater för att vinna en majoritet. Det är ungefär hälften av de delegater som finns kvar att vinna. Problemet för Trumps utmanare, och då främst Cruz som tvåa, är att sex av de tio kvarvarande staterna är val där vinnaren ror hem allt eller nästan allt. Indiana är en av de staterna med totalt 57 delegater som står på spel. Det betyder att han bara behöver omkring 200 för att vinna majoritet.

Om Trump fortsätter vinna enligt vad han har gjort innan, med omkring 35-40% i delstaterna som delar ut delegater proportionerligt kommer han att få omkring 50 fler delegater på den vägen. Då är vi nere till 150 delegater till majoritet.

En av de staterna som står på spel är Californien, den största staten i USA, och därmed den som också delar ut flest delegater. Californiens republikanska primärval delar de flesta delegater till vinnaren, i ett så kallat winner-take-most-val, likt Wisconsin.

Just nu leder Donald Trump stort i Californien. Vinner han där har han chansen på 172 delegater. 172 delegater av 150 som han skulle behöva för att vinna nomineringen.

Även om Trump förlorar i Californien finns möjligheten att han ändå kommer att vinna tillräckligt mycket för att vinna nomineringen innan konventet. Om han gör bra ifrån sig i andra stater kan han vinna omkring 1 200 delegater och skramla ihop resten bland de obundna delegaterna som på grund av delstatliga regler tekniskt sätt kan ändra sig.

Om Trump inte vinner Indiana ikväll finns det alltså en del vägar framåt för honom. En person som absolut inte har en chans om han förlorar Indiana är dock Ted Cruz. Utan Indianas delegater kommer han inte att på allvar kunna fortsätta tävla om nomineringen. Utan en vinst blir chansen väldigt liten att det faktiskt leder till ett hängt konvent, vilket är den enda chansen Cruz fortfarande har kvar. Istället är sannolikheten att Trump lyckas avgöra innan konventet.

Både Trump och Cruz måste vinna i Indiana. Cruz fortsättning är oerhört mycket mer beroende av Indiana än Trumps är.

Indiana är ett viktigt val. Sedan kommer sluttampen i Californien. Men redan ikväll kan vi få reda på om republikanerna började försent med att stoppa Trump.

Foto av Michael Vadon. Creative Commons licens.

 

Då var det klart för demokraterna

I och med nattens vinst för Hillary Clinton i fyra av fem delstater har hon nu en ledning med lite under 300 delegater. För att Bernie Sanders ens ska komma ikapp skulle han behöva vinna ungefär 65% av de kvarvarande delegaterna. Det är i princip omöjligt.

Till sommaren kan vi räkna med att demokraterna nominerar den första kvinnliga presidentkandidaten för ett parti.

Eller?

P.s. Kolla in detta kalkylblad med allt vad gäller delegater. För er som riktigt gillar att gräva ner er.

IMG_6564

Att vinna i Wisconsin är inte nog för Sanders

Analysen av läget på demokraternas sida låter väldigt annorlunda beroende på vem man frågar. Hillary Clintons kampanj har nu satt siktet på det allmänna valet och börjat ta sig an Trump. Frågar man Sanders kampanj så är det däremot nu han riktigt har börjat tävla om nomineringen och han kommer att vinna ett flertal delstater framöver.

Det stämmer att Sanders har vunnit en hel del viktiga segrar i västra och nordvästra USA väldigt nyligen och att han nu leder inför Wisconsin i morgon. En vinst i Wisconsin kommer att vara en stor delseger för Sanders, och delstaten är inte heller helt oviktig då det finns totalt 96 delegater att hämta hem: 29 delegater som tilldelas proportionerligt utefter på resultatet i hela delstaten; 57 delegater som tilldelas proportionerligt utefter hur kongressdistrikten röstar; och 10 superdelegater som väljer själva vem de vill rösta på.

20160404183703541
HuffPost Pollster 5/4/2016

I de senaste opinionsundersökningarna verkar det rätt säkert att Sanders kommer att vinna Wisconsin trots hans relativt lilla ledning här ovan. FiveThirtyEight har hans chanser att vinna på 69% mot Clintons 31%, en stor förändring över de senaste dagarna.

Det finns vissa taktiker Sanders kan tillämpa för att knappa in på Clintons ledning i delegater. Wisconsin tilldelar delegater baserat på kongressdistrikt, och de kongressdistrikt som har fler demokratiska väljare får fler delegater. Om Sanders då, exempelvis, försöker att få fler folk att rösta i det liberala 2:a distriktet omkring Madison kan det hjälpa honom då det är ett av de distrikten med flest delegater att dela ut.

Wisconsin_Congressional_Districts,_113th_Congress copy
Department of the Interior – National Atlas of the United States

Ett annat sätt Sanders kan vinna delegater på är om han lyckas få independents till vallokalerna runt om i staten. De har tidigare visat sig rösta på honom till en stor del, och det kan även hjälpa honom i Wisconsin.

Å andra sidan kan vi förvänta oss att Clinton presterar bra i Milwaukee-området som också är ett stort demokratiskt distrikt som har en mindre homogen befolkning.

Om Sanders vinner i Wisconsin, tyder det på att hans kampanj har rätt och att det här är en del av det momentum som kommer att leda honom till nomineringen?

Nej.

Frågan är inte om Sanders vinner i Wisconsin, utan hur mycket han vinner med. Om han endast vinner med 4% av de totala rösterna i Wisconsin räcker det inte för att han ska kunna knappa in på Clintons ledning bland delegater. Han måste vinna stort.

Sanders måste faktiskt vinna med så mycket som 16% i Wisconsin. Sedan måste han fortsätta överprestera i framtida stater på grund av att Clinton leder stort då det kommer till delegater. Om han inte lyckas med detta kommer det i princip inte att ha någon påverkan överhuvudtaget på Clintons ledning. Just nu verkar ett scenario där Sanders knappar in väsentligt osannolikt, om än inte omöjligt.

Om Clinton slutar väldigt nära Sanders i Wisconsin är det en stor förlust för Sanders, även om han vinner själva delstaten. Det kommer vara svårt för Sanders att motivera varför han borde stanna i loppet då han inte kan vinna en stat som historiskt och demografiskt sett borde gynna honom.

Vinner Sanders kan vi dock förvänta oss att han hänger sig kvar i kampen om nomineringen, och att vi kommer att få höra väldigt skilda berättelser från kampanjerna. Sanders team kommer däremot att hävda att han har vunnit ännu en stat och att han fortsätter i en stark position.

Oavsett vinst eller inte, lyckas inte Sanders vinna stort i Wisconsin är matematiken emot honom. Varje stat som inte är en gigantisk vinst är en förlust för honom.

Trump och kvinnorna

Donald Trump, är som känt, inte en kandidat som hindrar sig själv från att säga saker som vanligtvis skulle anses som skadliga för en kampanj. Istället slänger han ur sig kontroversiella saker som är både rasistiska och kvinnofientliga i varenda valtal han håller.

En grupp som har fått utstå en hel del hatiska kommentarer från Trump är kvinnor. Förutom att han har kallat ett stort antal kvinnor saker som feta grisar, fula och andra hemskheter har han också aktivt hållit igång ett uppmärksammat bråk med FOX News Megyn Kelly. Hittills har han stått emot all kritik som han har fått på grund av detta, men rimligen bör det ju hinna ifatt honom så småningom.

I regel brukar republikanska kandidater få sämre resultat bland kvinnor, särskilt i jämförelse med de demokratiska kandidaterna. Det som står ut för Trump är dock att han har presterat relativt dåligt bland kvinnor även med republikanska mått mätt.

Trumps resultat hittills i primärvalen ser ut såhär.

Capture
CNN 2016

Trump har ett betydligt sämre resultat bland kvinnor än han har bland män till en grad av 7,2%. Notera att dessa resultat är ett enkelt medeltal, och är inte viktat för valdeltagande eller storlek på delstaten. Den generella poängen är fortfarande tydlig: Trump är mer populär bland män än bland kvinnor.

Det här skulle inte behöva vara så problematiskt för Trump, om det inte vore för att kvinnor i USA röstar till en större utsträckning än män. Skillnaden är såpass stor att om kvinnor kraftigt avviker från en kandidat måste denne vinna bland män med en hög marginal.

2012 vann Barack Obama valet med 51% mot Mitt Romneys 47%. En stor del av detta var på grund av hur tydligt kvinnor avvek från Romney. Obama vann kvinnliga väljare med 56% mot Romneys 44%. Den här skillnaden bland män och kvinnor är den största sedan 1952.

Det här väljarmönstret är känt i USA och kvinnor är väldigt uppvaktade inför valen som en konsekvens. Till exempel har en Super PAC redan börjat rikta in sig till kvinnliga väljare genom en reklamkampanj som belyser Trumps minst sagt problematiska relation till kvinnor. Målet är att sprida uppmärksamhet och belysa hur vanligt förekommande detta är. Dessa citat är inte bara lyfta ur presidentkampanjen, utan är citat från långt tillbaka.

Om Hillary Clinton blir demokraternas kandidat, vilket hon är på god väg att bli, kan vi förvänta oss en tydlig markering mot Trumps kvinnofientlighet. Clinton har inte bara briljerat väldigt länge på frågor som har att göra med kvinnor, hon är heller inte någon som är skygg i konfrontationer.

Det är inte svårt att föreställa sig att Clinton-kampanjen i vilket fall skulle betona Trumps uttalanden om kvinnor, och det är väldigt lätt att föreställa sig att detta kommer att bli en central del av hennes kampanj om det blir en Clinton-Trump face off inför november.

Klarar Clinton av att öka gapet mellan henne och Trump då det kommer till kvinnliga väljare kan det nämligen väga upp i andra områden där hon är svag och Trump är stark, såsom den manliga, vita lägre medelklassen. Obama har redan visat att man kan vinna genom att vinna kvinnliga väljare, även om man förlorar manliga väljare.

Om Trump vinner nomineringen och blir matchad mot Clinton finns en stor möjlighet att hans tidigare uttalanden, som har gått hem bland en mer arg anti-etablissemangspublik kommer att bita honom i baken. Då kan det lätt bli så att hans största problem blir kvinnliga väljare.

En Trump som helt plötsligt försöker uppvakta kvinnliga väljare skulle minst sagt bli en intressant kampanj.

Donald_Trump_in_Reno,_Nevada_January_2016 (1)

Trump knuffar in republikanerna i inbördeskrig

Efter veckans primärval ligger just nu Donald Trump, enligt FiveThirtyEight, på en ganska bekväm nivå med delegater. Han har 97% av de delegater han har behövt vinna för att vara på rak väg mot nomineringen. Detta har lett till att etablissemanget inom republikanerna äntligen har tagit fram en strategi för hur de ska stoppa Trump.

Republikanerna i stort har även slutat säga att de ska stödja vem som än blir deras nominerade kandidat. Det är helt plötsligt inte lika attraktivt längre då det verkar som att den kandidaten kommer att bli en kontroversiell outsider som Donald Trump.  Nu har ledare inom partiet istället öppet börjat prata om strategier hur man stoppar Trump.

Först måste republikanerna aktivt föra en kampanj för varje enskild delegat. Det finns inga delegater som är oviktiga. Trump måste vinna 1237 delegater för att ta hem nomineringen innan konventet som sker i sommar. Om han inte gör det kommer det att finnas rum för att välja en annan kandidat på konventet.

Här är Ted Cruz en nyckelfigur som den näst mest populära kandidaten och det har också uppmärksammats av profiler inom partiet. Mitt Romney, som har varit en stark röst mot Trump, har nu sagt att väljare som inte vill att Trump ska få nomineringen bör rösta på Cruz. Till skillnad från tidigare har han även nu argumenterat att en röst på John Kasich betyder att Trump-ismen kommer att vinna och att republikanerna måste ena sig bakom en stark kandidat.

Inte helt oväntat svarade Trump på Mitt Romneys utspel med en förolämpning via Twitter.

Det är väldigt intressant att det här är strategin för att stoppa Trump. Ted Cruz är en republikan som är förmodligen en av de minst omtyckta politikerna av sina egna partikamrater och det blir svårt för partiet att ena sig bakom honom. Strategin här är dock inte att göra Cruz till presidentkandidat, utan att stoppa Trump från att vinna nomineringen innan konventet och på så sätt får partietablissemanget ett större inflytande i vem som blir nominerad under konventet.

På konventet kan då partiet introducera en annan kandidat som de hellre vill nominera. Den här kandidaten kan i princip vara vem som helst: Ted Cruz som tvåa; John Kasich eller Marco Rubio som etablissemangskandidat; någon av de kandidaterna som har hoppat av; eller till och med en person som inte alls varit involverad i processen hittills. Om den här strategin ska fungera kommer det att behöva ske ett stort arbete internt i partiet, bakom kulisserna för väljarna.

Röstningen på konventet går förenklat till så att i första rundan röstar de på den kandidat som har valts av det distrikt de representerar. Om en kandidat inte kommer ut segrande med majoriteten av delegater efter första rundan börjar fler rundor av röstning där delegaterna inte är bundna till en kandidat på samma sätt. Partiet kan då arbeta med att i förväg utse delegater som är positiva till att rösta på en specifik kandidat i resterande rundor och som på så sätt kan vinna majoriteten. För de som har sett House of Cards finns en slags Hollywoodskildring av den här processen med i den senaste säsongen.

Om allt detta inte fungerar och Donald Trump ändå kommer segrande ut ur processen finns alltid möjligheten att ställa upp med en oberoende kandidat. Den här möjligheten krymper för varje dag som går. Vid det här laget är det osannolikt att en oberoende kandidat kommer att ha tillräckligt med tid för att organisera så att de kommer med på valsedlarna i alla stater.

Michael Bloomberg, före detta borgmästare i New York som nyligen meddelande att han inte ställer upp som oberoende kandidat, hade räknat ut att den här processen skulle ha börjats i början av mars för att vara säker på att kandidaten kommer med på valsedlarna. Vid det här laget är det mer realistiskt att en oberoende kandidat kommer med på valsedeln i vissa delstater och på så sätt splittrar den republikanska rösten till fördel för den demokratiska kandidaten.

Det republikanska partiet har nu börjat falla samman. En kandidat som många tror skulle vara skadlig för partiet håller på att vinna nomineringen och en etablissemangskandidat som inte är särskilt populär vägrar hoppa av trots uppmaningar från partiet. Samtidigt uppmanas väljare att rösta på en väldigt splittrande figur för att hålla Trump från nomineringen.

Det mest talande av allt är ändå kanske att partiledarna öppet säger att de hellre introducerar en oberoende kandidat än att låta Donald Trump vinna. Konsekvensen av detta, något som dessa ledare mycket väl känner till, är att de ger bort Vita Huset till demokraterna i höst.

Republikanerna har gått in i ett skede där de slåss mot sig själva och sina egna väljare. Det börjar likna ett inbördeskrig.

 

Foto: Darron Birgenheier

Sinissippi 2015

Överraskningen från ett öppet Michigan

Michigan och Mississippi var de senaste staterna i raden av demokratiska primärval. Clinton var favorit i båda staterna och förväntades vinna stort. Så blev det inte. Clinton vann Mississippi stort, men Sanders slutade med en knapp vinst i Michigan. Nu låter det som att Sanders har fått vind i seglen igen, i alla fall om man lyssnar till media.

Michigan var en stor överraskning. Clinton ledde stort i opinionsundersökningar fram till kvällen för primärvalet, men det blev väldigt tydligt under kvällen att undersökningarna hade missat något. Istället vann Sanders med 50% mot 48% i en vinst som var helt oväntad och väldigt imponerande. FiveThirtyEight, som hade Clinton med en chans på vinst högre än 99% har sagt att det är en av de största opinionsundersökningschockerna i modern historia.

Michigan är viktig för att det är en rätt typisk stat från mellanvästern och vi går just nu in i det skede de delstater börjar rösta. Delstaterna där tenderar att ha mycket landsbygd med vita människor, men även stora urbana kärnor med en stor mångfald; med andra ord de demografiska grupperna som röstar för vardera demokratisk kandidat. Som väntat röstade dessa väljargrupper enligt tidigare trender.

Det intressanta, och det som gav Sanders vinsten i Michigan, är att oberoende independents röstade i en mycket större utsträckning än vad som var beräknat eller förväntat och de röstade till större delen på Sanders. Till och med Sanders blev tagen på sängen och lyckades inte kapitalisera på ett vinnartal som bör ha varit viktiga minuter i media (ca 6:20 in).

Michigan är ett öppet primärval. Det betyder att vem som helst kan rösta i vilket primärval som helst utan att kräva att väljaren är registrerad i det partiet. Vi vet ännu inte vilka dessa independents var eller varför de röstade på Sanders. Utan att veta mer hur den gruppen bryts ned är det väldigt svårt att göra någon slags kvalificerad analys på det.

Independents kan rösta i delstater där öppna primärval implementeras. Om resultatet bland independents håller sig från Michigan har det en stor betydelse för andra öppna primärval i mellanvästern. Illinois och Ohio använder sig båda av en till viss del öppna primärval som också tillåter independents.

Då opinionsundersökningarna var helt fel i Michigan så är nu frågan om Clinton verkligen har en lika stor ledning i dessa delstater som undersökningarna visar. Det finns mycket i vinsten i Michigan som var en seger för Sanders, och mycket han kan ta med sig från det.

Då det kommer till själva vinsten av nomineringen har Sanders vinst i Michigan egentligen ingen större betydelse. Han ligger fortfarande signifikant efter Clinton då det kommer till delegater, även om man bortser från superdelegater.

Totalt har han underpresterat för länge för att det ska vara en stor chans att han vinner nomineringen. Dessutom ökade Clinton sin totala ledning över Sanders igår genom sin överlägsna vinst i Mississippi.

Sanders vinst i Michigan ska nog ses som en vinst för att överleva primärvalen snarare än en chans på nomineringen. Han är inte närmare att vinna idag än han var igår, men han har förlängt sin kampanj för stunden.

Då blicken vänds mot Illinois, Ohio, Florida, Missouri och North Carolina den 15:e mars kommer vi att se hur länge den har förlängts. Antingen ser vi en upprepning av Michigan eller så står Clinton inför att vidga gapet mellan de två kandidaterna.