Partiprogrammen har liten betydelse i valet

Då partikongresserna närmar sig med stormsteg och primärvalet sedan ett tag tillbaka har ebbat ut har partiprogrammen nu kommit upp på tapeten. Särskilt Bernie Sanders har spenderat tid åt att prata om det och att försöka influera det. Donald Trump har också skapat en viss spänning med republikanerna om ämnet. Men har partiprogrammen egentligen en stor betydelse? Verkligen inte om man jämför med svensk politik, och knappt ens i amerikansk politik.

I europeiska länder spelar partiprogrammen en större roll i politiken då de aktivt presenteras till väljare i valtider som politik partiet kan förväntas driva. Sedan kan partierna även använda sitt partiprogram för att förhandla om koalitionspositioner, särskilt i länder där de kanske inte går till val som ett block utan börjar förhandla om koalitioner först efter valresultatet är känt.

Detta händer inte i USA. Politiska kampanjer utkämpas inte mellan partier, utan mellan kandidater. På varje nivå i USA är det kandidaten som får rösterna, inte partiet, även om folk ofta röstar på kandidater på olika nivåer inom samma parti. Detta är detsamma på lokal nivå, på regional nivå, på delstatlig nivå och ända upp till presidentvalet. Väljare vänder sig helt enkelt inte till partiprogrammen för att få information om de kandidaterna de kan rösta på.

I och med att valen i USA är kandidatfokuserade betyder det att partiprogrammet inte är lika viktigt. Kandidaten är i stort sett fri att välja vilken politik hen själv vill föra. Så länge de vinner primärvalet kan de utforma det efter deras egna policypositioner och är fria att driva den politik de vill. Vid tidpunkten som det nya partiprogrammet för en presidentvalscykel presenteras har alla kandidater redan bestämts genom primärvalen.

Det är därför Donald Trump har lyckats bli nominerad trots att många av hans policypositioner står i direkt konflikt med republikanernas förväntade partiprogram. Numera har han finslipat och justerat sina positioner på vissa punkter för att bli en mer attraktiv kandidat också för etablissemanget, men han fortsätter på många sätt att stå utanför partiets etablissemang. Som ett exempel har Trump fortsatt försvara Medicare och Social Security som är välfärdsprogram republikanerna har lovat att reformera.

Partiprogrammen i USA har alltså ett symboliskt värde i det att det kan få personer med ett intresse i partierna att enas bakom generella riktningar i policy. Däremot är ingen bunden till att följa dem, så då det kommer till val i praktiken är de värdelösa.

En demokratisk representant, Barney Frank (D-MA) sammanfattade det väldigt bra då han blev tillfrågad om partiprogrammet 2012 som han hjälpte att utforma som kommittémedlem. Han sa att han inte mindes vad som till slut hamnade i det och att det kändes lite som Model United Nations där unga rollspelar om politiska beslut.

Ett ställe där partiprogrammet kan ha betydelse i år är som en slags fredsförhandling för demokraterna. Då Sanders genomgående har sagt att han vill förändra det demokratiska partiet har han också lagt mycket energi på partiprogrammet. Här har han en chans att ro hem en vinst även fast han förlorar nomineringen. Genom att få till en del symboliska segrar och förändra delar av partiprogrammet kan det kännas för många demokrater som stödjer Sanders som om en förändring har skett i kärnan av partiet.

På andra sidan finns möjligheten att republikanerna kommer att använda sig av partiprogrammet som ett bevis på att Trump inte har tagit över partiet. Partieliten kan använda sig av partiprogrammet för att markera att Trump inte har lyckats ta makten i de innersta delarna av partiet. De kan fortsätta hävda att de värderingar som länge stått i partiprogrammet fortfarande är en del av kärnan i republikanska partiet samtidigt som Trump säger precis det han vill ändå.

Partiprogrammet i amerikanska partier har alltså lite funktion då det kommer till att förutspå vad individuella demokratiska och republikanska kandidater står för. Det är däremot ett dokument med guidande värderingar som pekar på den riktning partiet vill gå. Utan någon slags mekanism att upprätthålla programmet i individuella kandidaters kampanj förblir det dock ett dokument utan någon större makt.

Då var det klart för demokraterna

I och med nattens vinst för Hillary Clinton i fyra av fem delstater har hon nu en ledning med lite under 300 delegater. För att Bernie Sanders ens ska komma ikapp skulle han behöva vinna ungefär 65% av de kvarvarande delegaterna. Det är i princip omöjligt.

Till sommaren kan vi räkna med att demokraterna nominerar den första kvinnliga presidentkandidaten för ett parti.

Eller?

P.s. Kolla in detta kalkylblad med allt vad gäller delegater. För er som riktigt gillar att gräva ner er.

Att vinna i Wisconsin är inte nog för Sanders

Analysen av läget på demokraternas sida låter väldigt annorlunda beroende på vem man frågar. Hillary Clintons kampanj har nu satt siktet på det allmänna valet och börjat ta sig an Trump. Frågar man Sanders kampanj så är det däremot nu han riktigt har börjat tävla om nomineringen och han kommer att vinna ett flertal delstater framöver.

Det stämmer att Sanders har vunnit en hel del viktiga segrar i västra och nordvästra USA väldigt nyligen och att han nu leder inför Wisconsin i morgon. En vinst i Wisconsin kommer att vara en stor delseger för Sanders, och delstaten är inte heller helt oviktig då det finns totalt 96 delegater att hämta hem: 29 delegater som tilldelas proportionerligt utefter på resultatet i hela delstaten; 57 delegater som tilldelas proportionerligt utefter hur kongressdistrikten röstar; och 10 superdelegater som väljer själva vem de vill rösta på.

HuffPost Pollster 5/4/2016

I de senaste opinionsundersökningarna verkar det rätt säkert att Sanders kommer att vinna Wisconsin trots hans relativt lilla ledning här ovan. FiveThirtyEight har hans chanser att vinna på 69% mot Clintons 31%, en stor förändring över de senaste dagarna.

Det finns vissa taktiker Sanders kan tillämpa för att knappa in på Clintons ledning i delegater. Wisconsin tilldelar delegater baserat på kongressdistrikt, och de kongressdistrikt som har fler demokratiska väljare får fler delegater. Om Sanders då, exempelvis, försöker att få fler folk att rösta i det liberala 2:a distriktet omkring Madison kan det hjälpa honom då det är ett av de distrikten med flest delegater att dela ut.

Department of the Interior – National Atlas of the United States

Ett annat sätt Sanders kan vinna delegater på är om han lyckas få independents till vallokalerna runt om i staten. De har tidigare visat sig rösta på honom till en stor del, och det kan även hjälpa honom i Wisconsin.

Å andra sidan kan vi förvänta oss att Clinton presterar bra i Milwaukee-området som också är ett stort demokratiskt distrikt som har en mindre homogen befolkning.

Om Sanders vinner i Wisconsin, tyder det på att hans kampanj har rätt och att det här är en del av det momentum som kommer att leda honom till nomineringen?

Nej.

Frågan är inte om Sanders vinner i Wisconsin, utan hur mycket han vinner med. Om han endast vinner med 4% av de totala rösterna i Wisconsin räcker det inte för att han ska kunna knappa in på Clintons ledning bland delegater. Han måste vinna stort.

Sanders måste faktiskt vinna med så mycket som 16% i Wisconsin. Sedan måste han fortsätta överprestera i framtida stater på grund av att Clinton leder stort då det kommer till delegater. Om han inte lyckas med detta kommer det i princip inte att ha någon påverkan överhuvudtaget på Clintons ledning. Just nu verkar ett scenario där Sanders knappar in väsentligt osannolikt, om än inte omöjligt.

Om Clinton slutar väldigt nära Sanders i Wisconsin är det en stor förlust för Sanders, även om han vinner själva delstaten. Det kommer vara svårt för Sanders att motivera varför han borde stanna i loppet då han inte kan vinna en stat som historiskt och demografiskt sett borde gynna honom.

Vinner Sanders kan vi dock förvänta oss att han hänger sig kvar i kampen om nomineringen, och att vi kommer att få höra väldigt skilda berättelser från kampanjerna. Sanders team kommer däremot att hävda att han har vunnit ännu en stat och att han fortsätter i en stark position.

Oavsett vinst eller inte, lyckas inte Sanders vinna stort i Wisconsin är matematiken emot honom. Varje stat som inte är en gigantisk vinst är en förlust för honom.

Överraskningen från ett öppet Michigan

Michigan och Mississippi var de senaste staterna i raden av demokratiska primärval. Clinton var favorit i båda staterna och förväntades vinna stort. Så blev det inte. Clinton vann Mississippi stort, men Sanders slutade med en knapp vinst i Michigan. Nu låter det som att Sanders har fått vind i seglen igen, i alla fall om man lyssnar till media.

Michigan var en stor överraskning. Clinton ledde stort i opinionsundersökningar fram till kvällen för primärvalet, men det blev väldigt tydligt under kvällen att undersökningarna hade missat något. Istället vann Sanders med 50% mot 48% i en vinst som var helt oväntad och väldigt imponerande. FiveThirtyEight, som hade Clinton med en chans på vinst högre än 99% har sagt att det är en av de största opinionsundersökningschockerna i modern historia.

Michigan är viktig för att det är en rätt typisk stat från mellanvästern och vi går just nu in i det skede de delstater börjar rösta. Delstaterna där tenderar att ha mycket landsbygd med vita människor, men även stora urbana kärnor med en stor mångfald; med andra ord de demografiska grupperna som röstar för vardera demokratisk kandidat. Som väntat röstade dessa väljargrupper enligt tidigare trender.

Det intressanta, och det som gav Sanders vinsten i Michigan, är att oberoende independents röstade i en mycket större utsträckning än vad som var beräknat eller förväntat och de röstade till större delen på Sanders. Till och med Sanders blev tagen på sängen och lyckades inte kapitalisera på ett vinnartal som bör ha varit viktiga minuter i media (ca 6:20 in).

Michigan är ett öppet primärval. Det betyder att vem som helst kan rösta i vilket primärval som helst utan att kräva att väljaren är registrerad i det partiet. Vi vet ännu inte vilka dessa independents var eller varför de röstade på Sanders. Utan att veta mer hur den gruppen bryts ned är det väldigt svårt att göra någon slags kvalificerad analys på det.

Independents kan rösta i delstater där öppna primärval implementeras. Om resultatet bland independents håller sig från Michigan har det en stor betydelse för andra öppna primärval i mellanvästern. Illinois och Ohio använder sig båda av en till viss del öppna primärval som också tillåter independents.

Då opinionsundersökningarna var helt fel i Michigan så är nu frågan om Clinton verkligen har en lika stor ledning i dessa delstater som undersökningarna visar. Det finns mycket i vinsten i Michigan som var en seger för Sanders, och mycket han kan ta med sig från det.

Då det kommer till själva vinsten av nomineringen har Sanders vinst i Michigan egentligen ingen större betydelse. Han ligger fortfarande signifikant efter Clinton då det kommer till delegater, även om man bortser från superdelegater.

Totalt har han underpresterat för länge för att det ska vara en stor chans att han vinner nomineringen. Dessutom ökade Clinton sin totala ledning över Sanders igår genom sin överlägsna vinst i Mississippi.

Sanders vinst i Michigan ska nog ses som en vinst för att överleva primärvalen snarare än en chans på nomineringen. Han är inte närmare att vinna idag än han var igår, men han har förlängt sin kampanj för stunden.

Då blicken vänds mot Illinois, Ohio, Florida, Missouri och North Carolina den 15:e mars kommer vi att se hur länge den har förlängts. Antingen ser vi en upprepning av Michigan eller så står Clinton inför att vidga gapet mellan de två kandidaterna.

 

Spelplanen ändras i South Carolina

Efter New Hampshire och Iowa går kandidaterna mot en helt ny situation. Nevada, som röstade förra lördagen, och South Carolina, som röstar på lördag, är helt annorlunda stater än de liberala, vita staterna med mycket landsbygd. Demografin här är mer blandad och mer moderata.

Båda de demokratiska kandidaterna har nyligen börjat hålla stora tal om rasism och de strukturella ojämlikheter som främst drabbar afrikan-amerikaner och latinamerikaner. Clinton, i synnerhet, har försökt bygga relationer inom den afrikan-amerikanska samhällsgruppen i flera år.

South Carolina är den för demokraterna första sydstaten som går till val i primärvalscykeln. 2008 förlorade Clinton mot Obama i South Carolina då mer än hälften av väljarna som röstade var afrikan-amerikaner och Obama vann stort i den gruppen väljare.

Den afrikan-amerikanska historien är oerhört komplex i South Carolina och andra sydstater. Tidigt i USA:s historia hade slaveriet sitt stora fäste här med hela ekonomier som var byggda på att hålla afrikanska slavar på rika vita människors plantage. Under 1950- och 60-talet kom det största motståndet mot medborgarrörelsen mot segregering från sydstaterna. Sydstatsflaggan, sedd som en rasistisk symbol av många på grund av vad den symboliserar, vajade stolt över South Carolinas politiska säte fram till förra sommaren.

Det har sagts ett tag nu att Clinton är mer populär bland minorieter än Sanders och hittills har det verkat så också.Däremot finns det också starka röster för Sanders. Bland afrikan-amerikaner i USA finns det nu de som starkt kritiserar lagar som stiftades då Bill Clinton var president, och där Hillary Clinton ses som en medbrottsling. Intellektuella ledare som Ta-Nehisi Coates är bland dessa som kritiserar Clinton och har istället lagt sitt stöd bakom Sanders, och allt fler unga afrikan-amerikaner och latinamerikaner verkar göra detsamma.

Denna skillnad kan komma att spela en stor roll i South Carolina om unga väljare av alla bakgrunder enar sig bakom Sanders och röstar i en stor utsträckning. Det som är intressant att hålla koll på är dock just afrikan-amerikanska väljare och åt vilket håll de drar då Clinton fortfarande har ett överväldigande stöd i den samhällsgruppen och vann stort i Nevada bland just afrikan-amerikaner.

På valdagen håller vi koll på hur stor andel av väljarna är afrikan-amerikaner och latinamerikaner. Dessa grupper räknas rösta på Clinton till en större utsträckning än på Sanders. Däremot har Sanders fortfarande ett enormt övertag bland unga, vita väljare.

Sanders kommer osannolikt att vinna i South Carolina, men om han kan komma inom 10% från henne är det en delseger för honom. Just nu har Real Clear Politics och FiveThirtyEight båda Clinton med omkring 25% ledning över Sanders.

Om Sanders lyckas krypa in under de närmsta två dagarna och skrälla ordentligt gäller det att bryta ned varför, och om han har lyckats locka över minoritetsväljare. Är det så kan det bli väldigt spännande på Super Tuesday den 1:a mars.

Vad hände egentligen i Iowa?

Valet i Iowa i måndags var talande då det kommer till framtiden för kandidaterna. Iowa handlar väldigt mycket om hur man använder sig av spin efter själva valet för att positionera kandidaterna, men det finns också en hel del intressanta analytiska slutsatser man kan dra från valet.

Först och främst om man kollar till resultaten så vann Clinton och Cruz det största antalet delegater från varje parti. Men det som egentligen har betydelse är hur de vann, hur mycket de vann med, och varför de vann.

New York Times 

Det som står ut här, och det som har pratats om i media, är hur Hillary Clinton och Bernie Sanders i stort sett fick ett oavgjort resultat på demokraternas sida, men att Hillary Clinton vann med en ytterst liten marginal. Noterbart här är att Hillary Clinton är den första kvinnan att någonsin vinna Iowa i ett primärval. Samtidigt är det imponerande hur pass nära Sanders, som är en uttalad socialist, kom att vinna. Båda dessa faktorer i sig är en stor vinst för vardera sida.

Egentligen är ett oavgjort resultat inte bra för någon av sidorna. Clinton förlorade inte, och det är positivt för henne, men samtidigt så vann hon inte med en stor majoritet, och det är inte bra för henne. För att vara säker på nomineringen skulle hon ha behövt vinna med en relativt stor marginal, och absolut med en mycket större marginal än detta resultat.

Sanders, å andra sidan, vann inte alls. Det kan möjligtvis sakta ner hans politiska revolution. Samtidigt byggde han en kampanj från ingenstans, visade på styrkan i modern organisering, och presterade mycket bättre än någon kunde ha förutspått för ett år sedan. Han hade heller i stort sett inget stöd från det demokratiska etablissemanget, något som Obama åtminstone hade bakom sig 2008 då han vann mot Clinton i Iowa.

En faktor som bidrog till det oavgjorda resultatet är antalet förstagångsväljare. Han vann väljare mellan 17-29 år med 84%. Ett stort problem för Sanders är dock att han inte vann i en stat som är demografiskt riggad till hans fördel. För att riktigt få momentum skulle han ha behövt vinna Iowa stort, inte bara få oavgjort. Han gör väldigt bra ifrån sig med vita väljare, och Iowa är till en stor majoritet vitt, men han gjorde fortfarande inte lika bra ifrån sig som Barack Obama 2008.

En stor skillnad här är att Clinton vann äldre väljare med en stor majoritet. Hon vann också kvinnors röster med 53% mot 42% medan Sanders vann män 50% mot 44%. Eftersom kvinnor är mer benägna att rösta i USA är detta en viss fördel för Clinton.

Fastän det inte var ett jättebra resultat för varken Clinton eller Sanders fortsätter Clinton vara den största favoriten för nomineringen efter Iowa då resultatet visar på hennes styrka. Hon kommer att få kämpa hårdare än hon kanske hade planerat för att få nomineringen i slutändan. Den största förloraren är dock Martin O’Malley som inte ens fick 1% av rösterna och har nu meddelat att han drar sig ur.

På den republikanska sidan blev resultatet mer väntat, men det finns även intressanta analyser att dra ur det. Då Ted Cruz förvisso vann var Marco Rubio den största vinnaren. Han gjorde mycket bättre ifrån sig än vad var förväntat, vilket kan ge honom en stor skjuts in i nästa del av valcykeln.

Rubio gjorde väldigt bra ifrån sig på grund av att många väljare bestämde sig för vilken kandidat de skulle rösta på endast veckan innan valet. Hans stora stöd kom från väljare som beskriver sig som ”ganska konservativa” och ”moderata”, även om han delar de moderata väljarna med Trump.

Trump presterade för övrigt inte alls lika bra som förväntat i Iowa. Det är ett stort problem för en sådan polariserande kandidat som har målat sig som en vinnare. Eftersom han inte vann kommer han att ha en svårare tid att fortsätta lyfta den bilden av sig själv. Om han vinner i New Hampshire kan det rädda honom. Det är värt att notera att trots ett rekordstort deltagande i Iowa caucuses för republikanerna lyckades Trump ändå inte ta sig hela vägen till en seger. Han försöker nu få resultaten ogiltigförklarade och trycker på ett omval.

Cruz visade att hans koalition av evangeliskt kristna och konservativa väljare kan bära honom i stater som är religiösa och konservativa. I och med att han inte lyckades alls lika bra med att övertala moderata och något religiösa väljare lyckades han inte prestera bättre i Iowa.

I framtiden håller vi koll på vad som kommer att hända med Cruz koalition, och om den lyckas tävla mot Rubios mer moderata, utbildade och något konservativa väljare särskilt i städer där Rubio har ett stort stöd. Det kommer att hjälpa Rubio då andra moderata republikaner drar sig ur, som Chris Christie, John Kasich och Jeb Bush (som för övrigt är den riktiga förloraren med 2,8%). Det finns en chans att det kommer att bli en riktig långdragen match mellan Cruz och Rubio där varje delegat räknas och Trump sitter på makten i slutändan.

Den enda riktiga vinnaren i Iowa på både den demokratiska och republikanska sidan är Marco Rubio. Han överpresterade på ett sådant sätt att han kommer ut ur Iowa mycket starkare än han gick in i Iowa. Med all positiv mediaspin och momentum en kandidat kan få från ett sådant läge kommer han absolut att bli farligare nu.

Saker att hålla koll på i Iowa

Om du vill veta mer om hur processen i Iowa går till, besök då vårt tidigare inlägg där vi diskuterar detta i detalj.

I natt kom en opinionsundersökning ut från Ann Selzer som är välkänd som Iowas bästa opinionsundersökare, kanske den bästa opinionsundersökaren i amerikansk politik. Sedan hon började med opinionsundersökningar i Iowa har hon i stort sett alltid lyckats förutspå vem som vinner Iowa caucuses på både den demokratiska och republikanska sidan. Hennes metodologi är väldigt noggrann och hon säger själv att hon lämnar inget åt tolkning utan förlitar sig på data.

Selzers undersökning visar nu på att Donald Trump leder med 28%, Ted Cruz ligger på andraplats med 23% och Marco Rubio ligger omkring 15%. På den demokratiska sidan leder Hillary Clinton med en relativt liten marginal mot Bernie Sanders, 45% mot 42%. Trots detta kan mycket påverka själva resultatet. Entusiasm, geografisk utspridning av röster och till och med vädret kan påverka vem som kommer ut och röstar.

De som kan tjäna mest på att vinna bland republikanerna är Ted Cruz och Donald Trump som båda skulle få en stor mediauppmärksamhet. Cruz skulle speciellt vinna på detta i och med att han nu ligger efter Trump och en vinst skulle tyda på ett momentum och en möjlighet att slå Trump i de senare staterna.

Bland demokraterna skulle en vinst för Sanders betyda oerhört mycket för hans kampanj eftersom han är sedd som lite av en joker och inte alls så valbar vare sig i primärvalen eller i det allmänna valet. Sanders har byggt sin kampanj på en idé om politisk revolution och har tryckt på den stora entusiasmen som finns omkring hans kampanj.

Om han inte vinner skulle det vara svårt för honom att motivera hur han kan gå hela vägen, speciellt då Iowa demografiskt sett huserar Sanders största väljargrupper. Om Sanders gör sämre ifrån sig än väntat kan det skada honom rejält. Intressant i Selzers undersökning är då att Sanders inte alls har en så stor entusiasm kring honom som förväntat. Faktiskt är det så att personerna som undersöktes sa att de var mer entusiastiska över Clinton. Detta betyder dock inte att Clinton kommer att vinna, utan det finns vissa steg Sanders kan ta för att öka sina chanser.

Här är fyra saker att hålla ögonen på under och efter valet i Iowa på måndag:

1. Antalet valdeltagare som deltar för första gången. 

Om demokratiskt deltagande är normalt (100 000 – 150 000) har Clinton ett övertag. Hon är den kandidaten som föredras bland de grupper som normalt röstar mest, som äldre väljare. Om deltagandet är högre än vanligt (ca 200 000) kan Sanders mycket väl ha övertaget då det kan tyda på att yngre förstagångsväljare har deltagit i en mycket högre nivå än vanligt. Denna grupp föredrar Sanders framför Clinton till en relativt hög grad.

På den republikanska sidan finns det inget speciellt som tyder på att det kommer att finnas en stor entusiasm kring detta val. Trump förlitar sig först och främst på missnöjda förstagångsväljare så om valdeltagandet är högre än normalt kan det tyda på att han kommer att göra bra ifrån sig.

2. Var tar O’Malleys väljare vägen?

O’Malley ligger just nu på omkring 3% i opinionsundersökningarna. Detta är långt under de 15% som krävs för att enligt demokraternas regler räknas som tröskeln. Hans väljare kommer med stor sannolikhet att bli tvungen att välja sina andrahandsval. O’Malleys delområdeskaptener kan då ge rådet till väljarna att antingen gå hem och inte rösta eller ge rådet att gå till en specifik kandidat som kampanjen i förväg har valt ut som andrahandskandidat. Det är inte ett stort antal röster, men det kan göra skillnad där valen är riktigt nära.

3. Hur går det för Marco Rubio?

Marco Rubios 15% är faktiskt inte så pjåkiga i en stat som tenderar att rösta på väldigt kristna, konservativa kandidater. Enligt opinionsundersökningen är han också andrahandsvalet för många väljare. Om han inte gör dåligt ifrån sig kan han lyckas med att få en hel del röster från mindre gångbara kandidater som Kasich, Fiorina, Christie och Bush. Detta kommer främst att ske då dessa kandidater hoppar av, men det kommer att hända mer ju längre in i valcykeln vi kommer. Efter Iowa och New Hampshire kommer kandidater med låga siffror i opinionen börja känna en riktig press att hoppa av.

Även om Trump vinner Iowa kan ett bra resultat verka till Rubios fördel då han kan etablera sig själv som mittenkandidaten. Detta scenario kommer att skada Cruz mest.

Om Rubio, å andra sidan, får mycket sämre resultat än vad som är förväntat kan det skada honom rejält. Han kommer inte kunna räknas bort direkt på grund av det, men det kan skada hans trovärdighet, speciellt om han också gör dåligt ifrån sig i New Hampshire. Rubio förlitar sig på ett inte undermåligt resultat i de tidiga staterna så att han senare kan positionera sig som en värdig motståndare från mitten till Cruz och Trump och få mer stöd i senare stater.

4. Vem hoppar av efter Iowa?

Möjliga kandidater som kommer att hoppa av efter Iowa: Carly Fiorina, John Kasich, Ben Carson, Rand Paul (som har en kampanj till senaten att tänka på också). Chris Christie och Jeb Bush kommer troligen inte att hoppa av förrän efter New Hampshire eller Super Tuesday i början av mars.

Elizabeth Warrens och Hillary Clintons tango

Hillary Clinton leder fortfarande stort mot Bernie Sanders i officiellt stöd från andra politiker. Fortfarande saknas Elizabeth Warren, en väldigt viktig senator som är oerhört populär i den vänstra falangen av demokraterna, den del som Bernie Sanders hämtar större delen av sitt stöd från. Men det betyder inte att hon inte är med i spelet.

Elizabeth Warren är en före detta professor från Harvard som har specialiserat sig på konkurslag. Senatorn från Massachusetts är sedd som en av de mest inflytelserika senatorerna inom det Demokratiska partiet, särskilt på grund av hennes arbete med konsumentskydd och för ett brett regelverk på den finansiella sektorn. Ett flertal grupper försökte övertala Warren att själv ställa upp i presidentvalet men lyckades inte. Hon var sedd som den enda personen inom det Demokratiska partiet som kunde ge Clinton en kamp om nomineringen.

Clinton har fått stöd av alla kvinnliga demokratiska senatorer utom Warren. Ett officiellt stöd för Warren är ett väldigt eftertraktat pris för Clinton då många som stödde att Warren skulle ställa upp i presidentvalet nu stödjer Bernie Sanders.

Clinton har försökt att vädja till Sanders-supporters genom att gå till vänster på många frågor som har att göra med ekonomin, som t ex TPP-avtalet. Nyligen skrev hon en opinionsartikel om reformer på Wall Street där hon lade ut sin plan för en regeländring som ska göra det svårare att orsaka samma slags finansiella kris som i 2007. Som svar på detta skrev Warren Facebook-inlägget nedan.

Warrens inlägg är signifikant för att det slutar strax innan ett officiellt stöd för Clinton, trots att Clinton inte vill återinföra Glass-Steagall som är en väldigt populär lag hos vänstern och som Clintons man, före detta president Bill Clinton, upphävde. Det kan verka som att Clinton helt enkelt inte har lyckats övertyga Warren om att ge henne officiellt stöd ännu, men vi tror att det finns fler faktorer som spelar in här.

Att stanna just innan ett officiellt stöd för Clinton är ett väldigt smart drag av Warren. Det tillåter henne att fortsätta sätta politisk press på Clinton och se till att Warren kan maximera sin påverkan på presidentvalet även fast hon inte är en kandidat själv.

Genom att återhålla sitt officiella stöd medan hon berömmer Clinton för hennes plan har Warren etablerat sig själv som en kraftfull spelare som har mycket mer påverkan än andra senatorer som bara har 4 år av erfarenhet som folkvald.

Genom att också inte vara en av mängden kvinnliga senatorer som uttrycker sitt stöd för Clinton kan hon också taktiskt välja när hon vill ställa sig bakom Clinton. Vi tror att hon kommer att göra det, så klart, men det kan dröja till nomineringen är mer eller mindre klar för att inte uppröra Sanders-väljare. På det här sättet kan hon vinkla mediauppmärksamheten på det sätt hon väljer och inte synas kompromissa på sina egna principer.

Clinton har också förhållit sig till denna relation taktiskt. Hon har försvarat Warrens hjärtefråga och initiativ med Consumer Financial Protection Bureau och gjort sig till Warrens allierade. I sin tur har då Warren gett stöd till Clintons plan om Wall Street-reform, något som är kritiskt för Clinton då hon har fått mycket kritik för att stå för nära Wall Street och finanssektorn. Warrens stöd sänder ett viktigt meddelande till de i den demokratiska vänstern som är nervösa över Clintons nära relation till bankerna på Wall Street.

Dansen mellan Warren och Clinton är inte över ännu och kommer fortsätta vara intressant framöver. Just nu är det positivt för dem båda att beundra varandra på avstånd, men det kommer att ändras så snart förutsättningarna ändras och ju närmre Clinton kommer nomineringen.

Sanders socialdemokrati signalerar en förändring

Democratic socialism means that we must create an economy that works for all, not just the very wealthy. – Bernie Sanders 19/11/2015

Bernie Sanders höll sitt stora tal om demokratisk socialism i går. Summan av det är precis som vi förutspådde tidigare: Han är en socialdemokrat. Det är förvisso inte förvånande med tanke på att Sanders om och om igen lyfter den nordiska modellen som ett mål att eftersträva.

Även om det är udda att Sanders fortsätter hålla sig fast vid termen ”socialist” då det kan vändas mot honom så lätt, finns det dock två poänger med Sanders tal som är väldigt intressanta och värda att lyfta.

Sanders anammande av etiketten ”socialist” är intressant inte bara för att det egentligen bör försvåra hans chanser i primärvalscykeln. Det är intressant för att han hittills har lyckats klara sig så väl mot Hillary Clinton. Till skillnad från Martin O’Malley, som inte använder kontroversiella termer och är en rätt vanlig liberal demokrat, har Sanders lyckats samla ihop ett imponerande stöd bland demokraterna.

Förutom att Sanders är lätt att relatera till och står upp för sina poänger vilket gör honom attraktiv som kandidat, tyder detta också på att vindarna har vänt i amerikansk politik. Socialist, som brukade vara lika tabu som Lord Voldemort är i Harry Potter, är helt plötsligt ett gångbart ord inom det Demokratiska partiet. Det är tydligen inte längre något som förpassats till historien och associeras med kalla kriget.

Demokraterna har länge låtit bli att prata om socioekonomiska skillnader som en central del av deras politik. Faktumet att Sanders har gjort den här frågan central i sin kampanj och samtidigt gör så bra ifrån sig ger ett tydligt budskap till det Demokratiska partiet som säger att det är hög tid att börja prata om ekonomisk utanförskap och socioekonomiska skillnader. Sanders tal understryker vikten av dessa frågor för demokratiska väljare.

I och med Sanders popularitet kommer det att vara väldigt svårt för partiet och den slutgiltiga kandidaten att inte anamma dessa frågor som en central del av deras plattform i framtiden. Som vi kan se har Clinton redan börjat göra detta.

Frågorna har självklart tagits upp av andra politiker, inklusive de med så hög profil som President Obama. 2013 höll Obama ett tal där han hävdade att ekonomisk ojämlikhet är den definierande frågan i modern tid i USA. Sanders popularitet och fortsatta fokus på frågan är ett bra mått på hur efterlängtat det här har varit bland demokratiska väljare.

Om vi ser en demokratisk kandidat vinna valet i november 2016 kan vi räkna med att socialdemokratiska värderingar kommer att bli allt vanligare i det Demokratiska partiets diskurs.

Se hela talet här:

Sanders är viktig för Demokraternas framtid

Den här veckan har varit väldigt Clinton-fokuserad. Det betyder inte att Sanders roll i den demokratiska processen eller det Demokratiska partiet är helt meningslöst. Tvärtom är han väldigt viktig för partiets framtid. Många kommentatorer brukar vinkla det här som att Sanders roll är att dra Clinton åt vänster. Det är dock ett påstående som inte stämmer helt fullt och det finns mycket mer till Sanders vikt än så.

Primärvalssystemet är stället olika idéer får tid att diskuteras. Det är en bra tid för de respektive partierna att ta pulsen på sina väljare och se var de står. På grund av att USA:s partisystem är lösa koalitioner är det svårare att samla alla väljare och se vilka frågor de vill driva. Primärvalscykeln är en bra tid att diskutera frågor som inte alltid har fått uppmärksamhet bland insiders i partiet.

De flesta primärvalen är en blandning av idéer samtidigt som det är en tävling mellan kandidater och deras organiseringsstyrka. Clinton har en mycket mer väl utvecklad kampanjorganisaton än Sanders, vilket leder till att den här primärvalscykeln är en kamp om idéer. Sanders roll i detta är absolut nödvändig.

Genom sin kandidatur möjliggör Sanders en konversation om starka, progressiva principer som, trots hans historia som en socialistisk fristående kandidat, ligger väldigt mycket i linje med en typisk liberal demokratisk agenda. Det här kan vara väldigt riskabelt, men det kan även föra med sig mycket positivt för partierna.

Eftersom Sanders nästan bara pratar om allmänt populära frågor tillåts diskursen sättas redan nu. Det här är positivt för Clinton inför det allmänna valet då hon kan skärpa sitt meddelande och redan nu testa argument och se om de är populära eller inte. Sanders hade hoppats på att fokusera på frågorna och har inte förrän nyligen börjat attackera Clinton, något som tyder på att han har sett presidentvalet främst som en plattform att föra fram dessa frågor.

Sanders är inte ett obetydligt hot mot Clinton. Det finns en stor chans att han kommer att vinna New Hampshire och även fler delstater. Det här är viktigt inte bara för att det visar att det finns stora delar av partiet som stödjer hans frågor, men även för att en splittring mellan kandidater tillåter det demokratiska partiet att sätta upp kampanjstrategier för det allmänna valet. Den segrande kandidaten kommer att ha vältränade organisatörer som kommer att bli skickade till nyckelstater så snart primärvalen är över.

En annan väldigt viktig del är att progressiva demokrater kommer att bli bättre organisatörer, vilket kommer att leda till att de får en större plats i det Demokratiska partiet. Idag finns det en del träningsmöjligheter för den här delen av partiet. De rider ofta på en våg av entusiasm som sedan inte finns kvar efter en kampanj eller en sakfråga har spelats ut. Sanders kampanj kommer att vara en viktig träning för många organisatörer som vill jobba för progressiva frågor.

Sanders är viktig för det Demokratiska partiets framtid. Den slutgiltiga kandidaten måste ha testats för att kunna klara sig bättre i det allmänna valet mot republikanerna. Att ha en för enkel primärvalscykel gynnar varken partiet eller den kandidat som kan segla in i nomineringen. Partiet måste ställa sig bakom den kandidat som vinner. Om den kandidaten inte är en sittande president är det svårt att motivera för väljarna att rösta på kandidaten om hen inte har haft chansen att motivera själv. Primärvalscykeln tillåter väljarna att ha en röst i nomineringen.

Sanders tillför inte bara en progressiv röst som inte har haft en lika stark representant förut. Hans kandidatur resulterar också i ett viktigt utbyte av idéer och en träning av framtida kampanjarbetare.